Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv, utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på Bjurnäs, ensam i världen.
Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid.
Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om hon ...?
Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.
Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö utan att ha sagt honom allt.
Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa. Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren. Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att få kämpa mot stormen.
När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.
»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du ser ut», ropade hennes nåd.
»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid.
»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.»