Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken. Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville, kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig!

Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren, sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för att hälsa på.

Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern. Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna på för att hålla sig varm om fötterna.

»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?»

»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. Jag kan sätta in en brasa till där.»

Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva. Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in.

Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På skrivbordet lågo en del böcker och papper.

»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig trott.»

»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.»

Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. Hennes nåd slumrade till.