Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne. Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor, som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne: »Du är allt min mamma ändå, du tant.»
Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av smekningar, som lågo dolda inom henne.
Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken bestämma.»
Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården. Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar. Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon ingenting begrep.
Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran. Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om. Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal om.
»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.»
Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma.
Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller, bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk. Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar.
Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om. Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan, i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren, som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade hon själv stammarna med ett yxhugg.