Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så. Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer!
Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det svängde av. Han var borta.
Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I stället hörde hon moderns röst.
»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in.
Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.
Starka äro människornas hjärtan.
VI.
Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare, otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen, då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter.