Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd som en vanlig människa.
Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus.
Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan. Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat mitt i.
»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?»
»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.
Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid kände, att den fordrade sin förklaring.
»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert. I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?»
»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi behöver själva.»
»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan.
»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne.