»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»
Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden.
»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»
»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja sig på.
Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god jordmån.
»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.»
»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam.
»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så härligt!»
Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig.
»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo jag tackar!»