Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han var liten!
»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg.
»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.»
Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han ville lämna den åt fru Hansson.
»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja — och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...»
Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut!
»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med rosorna.
Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem som skulle ha dem.
»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig för att säga — »fröken.»