Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna.
Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora, när hon tog rosenbuketten från ansiktet.
»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad.
»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer generad blev han, när hon plötsligt ropade:
»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i det hon böjde sig ned och omfamnade honom.
Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken.
»Han är bra söt», sade Sigrid.
Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde veta annat än det var hennes son.
»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer naturligt.
»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var intresserad av gossen.