Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå icke kunde få betala dem.
Fru Hansson slog avvärjande med handen.
»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket.
På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem.
Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om pengar.
»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad. Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men korna behövde grönfoder också.
När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt.
»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng.
Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen. Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av inre kval.
En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare.