»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!»
Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå!
Plötsligt bröt en röst igenom.
»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!»
Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig.
»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!»
Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att han skulle ta mig fan gå med själv om det knep.
»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.»
Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt ute i Europa, men därifrån och till krig ...
Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens alla gevär.