»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.»
Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade ingenting utan försökte trösta modern.
»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig till!»
Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike och Ryssland.
Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon sagt något och bad också modern förlåta det.
»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!»
Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig. Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe och socker hemma?»
Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte. Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera lika bra och be dem skicka.
»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga affärer på söndagarna.
»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.»