Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare.
Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna.
Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för att hjälpa hennes nåd ur.
Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i sömnen, tyckte Magnusson.
»Vi är framme, hennes nåd», sade han.
Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke.
VII.
Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra människor.