Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs, tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar. Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.
Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan. Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig, där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.
Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby, där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som slår ihjäl varann.
Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga därute i världen.
Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett, också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut.
»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.»
»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar. Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr. Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in den.»
Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade.
»Ja, varför har du så bråttom?»
»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är förfärligt!»