Sigrid var utom sig.
»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans specialitet.»
»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd. »Freja kan jag i värsta fall undv...»
»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»
Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så måste hon sätta till krafterna på allvar.
Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»
Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två.
En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan.
Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var ensam. Åh, vad det skulle bli roligt!
Hon skrattade högt av förtjusning.