Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret.
»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste, att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över advokaternas oblyga arvoden.»
Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på slutet.
»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst.
»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?»
»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»
»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?»
»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!»
Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper.
»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan. Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som fröken ser.»