Han bläddrade i dem.
»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?» frågade hon.
Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon ville komma.
»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan, är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård, kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som tillfredsställer alla parter.»
Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående. Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.
»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och hans kroniska magkatarr.
Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat.
»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla sig så snabbt.
»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som ...?»