»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»
Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.
»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt vasst.
Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg.
»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta sig?»
Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål.
»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne menande.
Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än häpen, när Torsell fortsatte:
»Patron på Alby, till exempel?»
»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton.