»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet är det emellertid icke, att fröken någon gång ...»
»Jo, absolut», sade hon bestämt.
»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.
Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas.
»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig? Vad då?»
»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst, hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn? Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre dit han kommer.»
Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin fars dotter att hjälpa Johan?
»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en sådan sak.»
Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.
Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne. Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom.