»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell lade överlägset armarna i kors över bröstet.
Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade.
»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu, häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.»
Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare och lade sin hand på hans arm.
»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. Det dög inte. Han måste strida för pojken.
»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets skiften.»
Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen.
»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid. Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han.
»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?» Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym, hård mun.