»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort pojken.»
»Men det skulle jag göra, menar ni?»
»Det har jag icke sagt.»
»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.
»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?»
Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot bordet.
»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på honom.
»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer mig något skeptisk mot det förslaget.»
Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort henne alldeles.
»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.»