Han såg på klockan.
»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som fadern själv?»
Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick tyst därifrån med en stum hälsning och for hem.
Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.
Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning? Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting.
Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde — det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina tårar? Eller var det skam?
Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs.
Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs. Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den natten, innan han dog?
Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom. Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den döende.