Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött. Kanske full av ånger, skam.
Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen skam.
Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.
Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?
Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta, som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ...
De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn. Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka ljusnade allt omkring henne.
Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.
Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där var meningen, där var svaret på alla frågorna.
Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall.
När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast, att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan manligt drag.