»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.
»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem», sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord.
»Såå? Vad skall vi då säga dem?»
Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog genast henne ur den tron.
»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har nog av scener vid rättegångarna.»
»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»
»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om jag känner honom rätt.»
Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne.
»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt, kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens framtid är tryggad lika bra där han är.»
Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på förut.