»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon.
Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne, tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade långsamt, i det han började syna sina naglar:
»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken. Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.»
Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta.
»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad. Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.»
»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.»
Sigrid hade svårt att njuta av artigheten.
»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons, att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?»
»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.»