Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon, som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev, som han räckte Sigrid.
»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.»
Sigrid skakade på huvudet.
»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?»
»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.»
Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det längsta, att han var en hård natur allt igenom.
De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar.
Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen. Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn, en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den eventuella mamman.
»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!»
På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna. Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga vad han ville. En dag i december for hon.