Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut.
Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen, som varit så konstigt klädd och som fått rosorna.
Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på mannen i förskräckelsen men skämdes.
Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt.
»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon nickade stelt.
»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma tryckning.
»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar sällan i det här rummet», urskuldade hon sig.
»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.»
Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men som hon anade.
»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon.