Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta. Det var en tvivelaktig seger för deras sak.
»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon.
»Inte jag heller», viskade fru Hansson.
»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om Johans vilja.
»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.
»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.
Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.
»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät mig tala ut. Tack ...! Tack!»
Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla.