»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga härinne.»

»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.» Han harklade sig och fortsatte.

»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.»

Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra. Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade ikläda sig. Han var omedvetet grym.

När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen:

»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.»

Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra? Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma — nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt — stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns. Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt. Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ...

Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.

Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville icke alls välja! De voro elaka, allihop!

Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde efter honom. Så blev det tyst.