»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna henne. Hon klappade honom på kinden.
Sigrid hade hunnit fatta sig.
»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon.
Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han lutade sig.
Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå samma handling i övertygelse av det är en rar tant.
Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor.
Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla.
»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...»
»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson.
»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det, Johan?»