Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora landsvägsplogen.
Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.
I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet. Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt?
Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. Bara att vänta, vänta.
Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke. Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det allmänna omdömet på trakten.
Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades henne något. Hon bara sov illa.
Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina tankar för sig.
»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne.
»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare.
Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken.