Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För hästar och kor. För Bjurnäs.
Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons. Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum. Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan. Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var verkligen rysligt därnere den tiden på året.
»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...»
Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen! Äntligen!
Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte hon.
Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon brevet.
Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont.
Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut!
Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej.
»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag. Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till Hanssons, som jag hade med mig.»