»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.»
Sigrid lovade att genast skriva.
De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och brasor fyrades på i alla angränsande rum.
»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten. Rummet hade fått ett manligare utseende.
»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln.
»Så där omkring fjorton år, tänker jag.»
»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med.
»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att fråga mer.
Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm!
Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt något om pojken.