Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden.
Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde. Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara talat om en gäst, och här kommo två.
Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där hon stod i fönstret.
I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att tala om Hansson.
Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna.
Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt, snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs gård.
Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad.
Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus. Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet, ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna, som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten.
»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade hästen på halsen.