Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan.
»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan.
I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett. Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den!
Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast, hon. Hon vände sig om och såg på Johan.
Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre.
På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll mot fröken och icke glömma bort mor.
Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova.
Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig. Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym med långbyxor väckte uppmärksamhet.
»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande.
»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid.