Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och gott.
»Stackare», sade Eva.
»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den försiktigt från honom. Han märkte det icke.
»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna. Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde. Det kunde icke vara mamma. Var var han?
»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden.
Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra var Eva.
»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig, inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes.
»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade Eva. »Var har han sin nattskjorta?»
Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det?
»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting.