Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika.
I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.
När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval.
Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt tidningspapper under för att hålla golvkylan ute.
Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara, omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet.
Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och nattlinne sedan!
Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den.
Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp. Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp.
»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös så att hon skakade.
Vad skulle det bli av dem?