»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...»
»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.»
»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl snart vara uppe.»
»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet i denna stund.»
Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt.
»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en stund», sade modern.
»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat.
Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv.
Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det kunde Eva förstå ändå.
Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora, mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan, som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på att brista, gå i sär.