Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med Bjurcronas vapen.
Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde, var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda.
Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra.
»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick i säng utan att reda håret.»
När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan.
»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke tänka på allting. Du förlåter mig?»
Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ...
»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!»
»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid.
»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.»