Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern än hade gemensamt med varandra, smälte alla små gångna ojämnheter bort inför sorgen, som drabbat dem båda.
Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till kaptens rum stod en smula på glänt. De lyssnade båda vid den men hörde icke annat än de sovandes andedrag. Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till kaptenen.
Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om alla, som sovo, väntade en objuden gäst, för vilken inga lås och vreden höllo.
Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. Hennes oformligt stora kropp avtecknade sig under täcket. Ansiktet, som trots sin förgråtna prägel dock hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt Sigrid, lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot dottern, som snyftande kastade sig i dem.
Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring över olyckan, som kusken avgivit, ehuru tillsatt med bittra klagomål över Pers vildhet. Aldrig kunde han hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan människa. Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde hon se på doktorn. Man behövde icke ta miste på hans ansiktsuttryck, när han fick se Per ligga där i sängen. Det hela var bara en fråga om timmar. Vad skulle det nu bli av dem båda?
De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt i sängen med dottern i famn. Genom all sorgen urskilde dock Sigrid tydligt en smärtsam förnimmelse av att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, som så ofta bett Per att vara försiktig, att fara fram varligt. Han är icke längre en ung löjtnant, som kan leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga hänsyn vare sig hit eller dit. Bara storma på. Och jämt och samt skulle han ta Freja, fast han visste hur galen hon var. I stället för att behålla Stella, som var from och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan tänk också båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår honom inte, har aldrig förstått honom, lika litet, som han förstått mig.»
Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen mot fadern var henne för stark i detta ögonblick, när han låg därinne i sitt rum och hans liv kunde räknas i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på kuddarna och drog upp täcket.
»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! Du släpper in en kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.»
Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att ta saker och ting.
»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.»