Sedan hon slagit i Sigrids kopp, kastade hon in några björkkubbar i kakelugnen. Nu var drömslottet hopplöst förstört.
»Det tar sig snart», tröstade Eva.
Hon ställde sig att med ett verkligt lyckligt uttryck i ansiktet åse hur Sigrid drack sitt kaffe.
»Doppa också, kära fröken», rådde hon. »Jaså, där ha vi människan», utropade hon, när dörren öppnades och husan trädde in med en gräddsnäcka i hand.
Människan var stor och stark, medelålders och med lingult hår, som låg hopsurrat i nacken. Vacker var hon icke att skåda men såg godmodig ut. Hon neg för fröken.
»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga sig i mitt kaffe för. Jag hade gjort eld för länge sedan, det såg hon väl, och skulle bara ned efter tjocka grädden i källaren.»
»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva mycket logiskt. »Det var en faslig tid att gå efter grädden! Jag tyckte det var mycket bättre, att fröken fick kaffet med detsamma även om hon fick hålla tillgodo med den tunna grädden.»
Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara gräddsnäckan på bordet och gick sin väg utan ett ord.
»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett leende kröp fram i munvinklarna, men hon fick icke tid att utbreda sig vidare över ämnet, ty Sigrid tömde hastigt kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man kunde gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, mest pigskvaller även om det kom från den gamla, hederliga, goda Evas mun. Hon hade icke förgäves tillbragt vintern i ett Stockholmspensionat.
Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. Kapten sov ännu, och doktorn hade också somnat i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta dem vara. Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma samt bad, att fröken genast skulle komma upp.