Eva klappade henne på kinden och förde henne med sig in i sitt rum samt drog upp gardinen.
»Här är varmt och gott åtminstone. Uppe hos fröken har det icke hunnit bli ljumt ännu, fast vi eldat flera brasor redan. Iskylan sedan vintern sitter ännu i stenväggarna. Sätt sig nu, kära fröken, här i soffan så skall jag få upp Ida så hon kan koka kaffe åtminstone. Jag sade till henne att hålla det varmt tills fröken kom, men naturligtvis har hon somnat från alltihop. De unga har ingen ansvarskänsla numer.»
Med dessa ord gick hon. Det var ingen udd till Sigrid i den sista meningen, det förstod hon, men ändå gjorde den ont. Det var endast riktat mot pigan, som somnat.
De unga har ingen ansvarskänsla numer, upprepade Sigrid tyst för sig själv. Hade hon icke ansvarskänsla? Hon, som genast reste hem från Erik och allt? Icke ett ögonblick hade hon tvekat, det visste hon med sig själv. Men var det ansvarskänslan, som gjorde det? Var det icke snarare en naturlig reflexhandling inför telegrammets maning? Ansvarskänsla? Vad skulle hon ha för ansvarskänsla? Både far och mor hade velat, att hon skulle resa till huvudstaden för att utbilda rösten hos Bratt, som hade ett stort namn. Det var väl ansvarskänsla att lyda sina föräldrars öppet uttalade önskningar. Och ändå ...
Sigrid satt fortfarande med pälskappan på sig. Hon stirrade på den utbrunna brasans mäktiga glödhög. Det var som ett miniatyrslott i aftonsol. Det brann och flammade i böljande, röda vågor på murarna. Där voro fönstren, som lyste eld, och där uppe stodo tinnarna och tornen med gråa skuggor mellan sig. Det var natten, som kröp fram mellan taktegeln. Och vallgraven därnere var redan svart med en och annan röd reflex. Där låg vindbryggan nere. Det lyste blod på dess ena kant. Där tittade ett ansikte med kroknäsa och knävelborrar fram i vaktrummet på sidan, och där stucko ett par slungor fram sina mörka gap. Varför var vindbryggan öppen? Vem väntade man på?
Slottet blev gråare, mörkare. Murarnas aftonglans slocknade. Det var mycket tyst och stilla. Tinnarna fingo spökaktigt grått över sig. Ett torn vacklade och störtade in. Murarna sprucko, och med ett hastigt uppflammande låg drömslottet i spillror.
Sigrid reste sig och gick fram till fönstret. Ute rullade dimmorna över fälten. Kunde det verkligen vara frosten, som ännu låg kvar därute långt borta på andra sidan sjön? Sigrid ryste och svepte kappan fastare om sig. Hon kunde icke låta bli att se på fönsterpostens djup. Det var minst en meter. Åh, dessa murar, dessa murar!
Lyckligtvis kom Eva med kaffet rykande varmt.
»Jag gjorde iordning det själv», förklarade hon. »Ida var naturligtvis ute. Gud vet var människan håller hus om nätterna!»
Denna något bittra reflexion följdes av ett visst råd: »Drick nu medan det är riktigt varmt, kära fröken. Det skall göra gott. Vi skall lägga på mer ved också.»