»Ja, och nu ligger kapten där orörlig för första gången i sitt liv», slöt Magnusson sin långa berättelse.
Sigrid hade kommit från sina egna tankar. Men hon hade icke lust att fråga vidare. Magnusson, som troligen fann henne otacksam att berätta något för, fann sig icke föranlåten att vidare behandla ämnet eller ta upp något nytt. Dessutom började Freja sätta bättre fart av sig själv. De hade också lämnat skogen med Albys gamla gård just i brynet. De togo av vägen till Bjurnäs, och nu led det gott undan.
Himlen hade fått en gröngul skiftning mot väster. Bjurnäs började redan avteckna sig i en svag kontur. Stjärnorna miste sitt kalla, bistra sken och liksom löstes upp för gryningsljuset, flöto ut och blevo borta. Endast över Bjurnäs höll sig länge en stilla, stor stjärna. Så slocknade den också. Den nya dagen höll sitt inträde.
Kärran rullade förbi sovande torp, små speglande sjöar med ekor vid stranden. En och annan tupp gol. I björkarnas späda, hängande grönska började morgonvinden viska. Sigrid frös i sitt hjärta. Hemskt var det att fara mot döden, när dagen gick in på nytt. Men så låg det också frost på gärdena.
Vid grinden bortom smedjan måste Magnusson av och leda hästen igenom. Han visade på platsen, där olyckan sades ha hänt. Där syntes inga spår.
De körde längs trädgårdens skyddande, stora granhäck. Ett och annat fruktträd hade redan slagit ut och räckte upp att visa sin skära eller vita blom. När de svängde av in i den gamla alléen med sina hundraåriga lindar, vars lövverk redan bildade ett grönt valv, skimrade Bjurnäs huvudbyggnad i fonden med stora trappan. Sanden knistrade, när de körde fram.
Ingen människa syntes till på gården, men ett ansikte tittade fram bakom geranierna inne i flygeln hos inspektorens, och uppe i faderns rum brann ljus, det syntes tydligt i gardinspringan. Sigrid gick uppför trappan. Hon var stel och frusen. Porten var lyckligtvis öppen. I vestibulen luktade det kyla, mögel, död, och nischerna med de båda rostiga riddarerustningarna hade aldrig synts henne så mörka och hemska.
Medan Sigrid undrade, om hon först skulle väcka någon av jungfrurna nere eller genast gå upp till fadern, kom Eva ned för trappan från övre våningen. Hon var rödögd och förgråten, och hennes gråa hårtestar hängde i oreda kring det skrynkliga men goda, gamla ansiktet. Sigrid tog henne i famn och kysste henne utan ett ord.
Det dröjde en god stund, innan hon fick fram en viskning om hur det stod till med kapten.
»Kapten har slumrat till ett slag», viskade den gamla trotjänarinnan tillbaka. »Han har frågat flera gånger efter fröken», tillade hon och torkade ögonen med förklädsnibben. »Doktorn har vakat hela natten hos honom, men hennes nåd har gått och lagt sig. Hon var så förstörd. Det är bäst fröken får något varmt i sig. Hon fryser ju, stackarn, så hon skakar.»