Det var icke utan att det låg en ton av ogillande i rösten. Gamla Magnusson tyckte aldrig om, att man minskade stallbesättningen. »Kör jag för fort?» frågade han, när fröken icke sade något.
»Nej, nej ...»
Sigrid var full med gråt. Allt var så rysligt. Olyckan, skilsmässan från Erik, slut på sånglektionerna — tänk, det hade hon glömt säga återbud om — och så nu hästarna. Och mammas också. Det blir visst fler olyckor, viskade det ur natten. Hon stirrade upp mot stjärnorna. De lyste fryskalla, hårda. Det var något obarmhärtigt i deras sätt att lysa. Aldrig hade hon sett stjärnorna se ut på det viset. Hon skakade till.
»Fryser fröken?» frågade Magnusson och makade pälsen bättre omkring henne med ena handen. Vid denna välmenta men oförsiktiga rörelse snuddade pisksnärten åter vid Freja. Hon försökte slå upp med bakdelen och tog till galopp.
»Såja, flickan! Såja!» tröstade kusken och fick henne att återta det snabba travandet.
»Hon är lite’ sprallig av sig, i synnerhet, när det är mörkt», sade Magnusson.
Sigrid svarade icke. Hon var på det hela taget likgiltig för allting. För henne kunde det gärna gå omkull i diket. Vad gjorde det, om hon bröt halsen av sig? Hela hennes värld hade ramlat som ett korthus. I kväll hade de middag hos direktör Axelssons. Där skulle hon träffat Erik. Och i övermorgon skulle de gått på Teaterförbundets stora maskerad. Och på lördagen skulle ...
»Kanske jag skall tända vagnslyktorna?» frågade kusken. »Det blir mörkt genom skogen.»
»Inte för min del», svarade Sigrid. Det var riktigt bra, att de kommo in i något ännu mörkare, så slapp hon skämmas över att hon satt och grät stilla.
När de nådde skogen, saktade Freja farten av sig själv. Hon frustade och förlängde tyglarna med ideliga halssträckningar. I backen gick det i skritt genom det allra svartaste. Då började Magnusson berätta om hur olyckan gått till. Kanske han tyckte själv, att mörkret blev plågsamt. Det blev en lång och utförlig redogörelse om hur kapten hade ridit ut strax efter middagen för att bevista kommunalstämman. Se, det hade varit tal om att man tänkte bygga ett nytt skolhus, och det hade kapten givit sig både den och den på att det icke skulle bli något av. Skatterna voro tillräckligt höga förut, och statar- och torparungarna blevo bara högfärdstokiga av att sitta och läsa biblisk historia i slottsrum. Kapten hade talat vitt och brett på stämman för det hade Jönsson i Vargtorp sagt för han hade varit där också. Se, Jönsson hade elva ungar, han, och hade inget emot att hans ungar läste biblisk historia i slottsrum, så det hade visst varit litet hett emellan dem på mötet. Efteråt hade kapten bjudit kyrkoherden, som var ordförande på mötet, på supé på Stadshotellet, och där hade man visst varit grundlig, för när Karlsson for in med mjölkskjutsen på morgonen hade han mött kapten och patron Boström ridande i kapp som galningar. Längre fram på dagen hade Karlsson kommit hem med kapten på mjölkskjutsen och Freja bunden efter. Kapten hade legat på landsvägen blodig och sanslös, och Freja stod och betade ute på ängen. Det hade icke varit mer än några hundra meter från smedjan, som fröken visste, och icke mer än några steg från grinden till trädgården, så doktorn hade sagt, att kapten troligen försökt ta grinden men att Freja slagit i och hela ekipaget gått över. Patron på Alby visste ingenting. De hade ridit hårt men skilts vid Albyvägen, hade han sagt. Doktorn hade sagt, att det var hjärnskakning det mesta och ruskat på sitt stora, vithåriga huvud mycket, mycket betänksamt för det hade Eva sagt, som hjälpte till.