»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan komma ned från himmelsfärden.
»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när denna sökte betäckning hos Sigrid.
»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att vända henne om mot Johan.
De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt naturliga skydd. Det gick icke.
»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap», kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er. Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...»
»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.
»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»
Mer hann Gustaf Boström icke säga.
»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut.
»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.»