Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att arbeta för — en bror — en liten bror — — —.
De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och den bedjande blicken.
»Men tant, jag är så frisk, så!»
Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder. Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ... Han skulle vara karl!
Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom, som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och fördubblade sina omsorger.
En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig. Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig. Hon fick order att ta pojken med sig.
»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade Gustaf Boström i telefon och skrattade.
Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt.
»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan, när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora, röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt. Henne blir du god vän med genast.»