Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen in till honom. Åtminstone på glänt.
I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt.
Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta böckerna först och främst. Alltså måste hon.
Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror. Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade sig tillbaka mot stolsryggen.
En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt.
Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända, nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening? Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro, att det bästa, det goda skall segra till sist?
Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt! Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ...
Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö, stodo och väntade på att slippa in?
Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra?
Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare.