Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken. Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda, två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när Sigrid tog upp det ur kappsäcken.
»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser. Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker.
»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!»
Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i att smälla.
»Jo, jag tackar!» sade hon.
Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket. Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och förkyla sig.
Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej, se det var då stört omöjligt.
Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå. Ibland ställde de sig att se på den sovande.
»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra rummet.
»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på soffan.»