»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade patron, sedan hon serverat.
När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då hade Sigrid hunnit lugna sig.
»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn! Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att baka.»
Han trugade henne med sockerkaka.
»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?»
»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till Alby.
»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom? Skrev de till dig eller ... akta dig!»
Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig.
»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.