»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har han någon skolgång?»
»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i hastigheten.
»Finns det Bjurcronor i Gränna?»
»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.»
»Var hans egna föräldrar döda då?»
»Ja, för länge sedan.»
»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter pipan», förklarade han.
Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag?
»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för något särskilt?»
»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.»