»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», tillade han. »Och gemensamma intressen.»
Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan.
»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker på det! Jag kommer!»
Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga ämnet.
»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är, att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.
»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att räkna och skriva?»
»Det vet jag verkligen icke, farbror.»
»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen? Fick du dit jägmästaren?»
Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.
»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma, då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en gång.»